Hej allihopa,

jag vill helst förbli anonym här på bloggplatsen. Varför jag är här är för att jag vill få ut det jag behöver, jag vill dela min historia hittills med folk som har samma problem som jag. Jag är snart 14 år och jag lider av en sjukdom som kallas depression. Jag hatar mig själv och min kropp, jag äter mindre och har vissa ärr på min kropp. Jag vill berätta vad jag gått igenom hittills. 

Kom ihåg att jag inte säger att jag har det  värre än er, för det har jag nog inte. Jag  vill bara berätta om min depression.

Jag är uppväxt och född här i Sverige, som en glad tjej. Från åldern 0 - 9 ungefär så var jag jätteglad, lät alla vara med och hade många kompisar. Men när jag skulle bli 10 så bytte jag skola, vilket ledde till nya personer och jag hade svårt att skaffa vänner, och jag är rätt blyg. Det har jag alltid varit. När jag skulle bli 12 så bytte jag tillbaka till den första skolan som jag gick i först, och jag förväntade mig att folk skulle bete sig som förr. Men när jag kom dit hade min klass splittrats, en fjärdedel gick i en ny skola, en fjärdedel i en annan skola, en fjärdedel i 4A och den sista i 4B. Jag fick gå i 4B för jag kände flest där. 

Jag blev god kompis med alla i den klassen, det var ett antal nya i den klassen också och de blev jag också vän med. Men när jag gick i femman sen, så fick jag reda på att halva min klass pratade om mig bakom ryggen och jag vart riktigt ledsen då, och jag började undra varför de inte gillade mig. Jag såg ju också allt dåligt med mig, som att jag åt mer än de andra eller att mitt huvud var ganska stort. Och där började min depression, och jag förlorade tre fjärdedelar av mina nya kompisar. 

Jag började i sexan och ingen visste än då om mitt problem. Jag visste inte ens att det var depression.

Halvvägs genom sexan såg jag fler dåliga saker med mig själv.

• Konstigt leende
• Tjocka kinder
• Rynkor vid ögonen när jag ler
• Långa fingrar
• Tjock
• Ful frisyr
• Ful

Med mera.

Jag färgade tillslut mitt hår mörkbrunt, sen blev det blått. Jag kände mig mer som mig själv då men jag kände mig värre än någonsin och jag började ta ut min sorg och smärta på mig själv, därav ärren.

Sommarlovet till sjuan klippte jag håret till en bättre frisyr och allt det och det kändes en aning bättre. Men när jag började sjuan var alla dryga och ingen gillade mig. Jag kände mig utanför men jag fick några kompisar. Men de pratade jämt om mig bakom ryggen.

Min historia är inte slut ännu. Jag tar ut ilska och sorg på mig själv fortfarande och tänkt över självmord men jag har aldrig försökt. Jag lider fortfarande av depression men jag kämpar. Alla ni som är så också, fortsätt kämpa. Det kommer från en som också är deprimerad och jag älskar er alla. Ni är starka och ni kan inte ge upp nu. Det blir bättre.

Alla ni är fantastiska.

Jag finns om ni vill prata, det vet ni.